looklovely

Lugnaste fredagskvällen på väldigt länge. En halvtimme på löpbandet.
Sex and the city. En skål chilinötter och cola. Ensam. Kanske precis vad
jag behövde. Jag gick visst med på att följa med ut imorgon, men det blir
nog ganska lugnt. Känns som att det kan behövas också. Titta på lite
människor då gamla spöken börjar besöka mig. Drömmer nästan varje
natt om gamla pojkar jag trodde jag kommit över för längesen.
Förmodligen i brist på händelser. Ärligt talat, jag minns inte sist jag hade lite
spänning i mitt liv. September typ. Och ja, vi vet ju alla att det är en spänning
jag antagligen hade mått bäst av att vara utan.

Jag inbillar mig att jag inte har någon aning om vad allt handlar om och varför
jag tänker som jag gör och på de här människorna. Fast egentligen vet jag precis.
Jag vet exakt vad det är jag saknar.

Klapparna är inslagna, juloutfiten utvald och väskan packad.
Nu åker jag hem till Rödålund och firar jul!
Helt otroligt att jag hann med allting och dessutom att städa lägenheten.
På tal om det så har jag kommit fram till att en av de mest tillfredsställande
sakerna som finns är när det är så skitigt på golvet att det rasslar i röret
när man dammsuger. Då vet man att det blir rent. Man vet också att man
väntat alldeles för länge med att städa...

Vi ser även ut att gå emot en ny istid. Termometern säger att det är -21
grader utanför och hemma hos pappa lär det väl då vara närmare 30.
Kul! För jag har ju verkligen alltid älskat kyla! Eller hur var det nu?

Nej, dags att invänta grannarna. Jag är åter i staden på juldagen.
Då är det fest!

GOD JUL!

Att slå in julklappar har alltid varit lite av en fetisch i min familj.
En fetisch jag valt att inte hoppa på på grund av vissa faktorer.
För det första så är det svindyrt, alla papper och snören och
bollar och dekorationspryttlar de köper blir ju typ dyrare än själva
julklappen. För det andra tar det väldigt mycket tid, jag har slagit in
5 julklappar ikväll och det tog ungefär en och en halv timme
(och kom då ihåg att jag kör ju den enkla varianten av inslagning).
Och för det tredje så kräver denna lilla hobby ett enormt tålamod,
en egenskap jag i vissa lägen kan besitta men när det kommer till
att pyssla, så har jag den inte. Men jag tycker ändå att jag i år gör
hyfsat fina paket ändå, enkla men stilrena.
Däremot så älskar jag att själv få fina paket och uppskattar verkligen
att det finns folk som orkar lägga ner energin på att göra dom.

I år har jag varit extremt sen med att köpa julklappar.
Jag minns att jag sa till mig själv där någon gång i oktober att jag nog
tänkte börja köpa dem ganska snart för att inte bli så stressad och inte
fullständigt ruinerad på en gång. Sedan hände något, jag är inte säker men
jag tror att det heter någonting med jättemycketjobb.
Så här sitter jag nu, 2 dagar innan julafton och är inte klar. Alls.

Men det blir nog bra det här!

Om exakt en vecka ska jag sjunga på en begravning och just nu
känns det verkligen inte särskilt bra. Jag är väldigt glad över att ha
blivit tillfrågad och jag blir otroligt rörd när folk tycker att jag sjunger
vackert, men nu vet jag inte vad jag gett mig in i. Först och främst så
har jag aldrig ens varit på en begravning men jag förstår ju att det är en
ganska jobbig tillställning. Sen så har jag ingen aning om vilka låtar man
kan sjunga (själv har jag alltid velat ha Wonderwall med Ryan Adams på
min egen begravning). Nu har jag fått en önskan om två låtar som inte är
lätta på något sätt. Och jag vet inte, det är inte riktigt den sorts låtar jag
vanligtvis brukar sjunga och därför blir jag fullständigt utmattad av att öva.
Huvudvärken är lite av ett faktum. Så vi får se om jag kanske byter ut
någon av låtarna. Eller så får jag öva som tusan och hoppas på det bästa.

Förresten, på tal om sång! Jag funderar starkt på att börja i någon kör här.
Det var längesen jag engagerade mig i nåt sånt, men jag tror det vore bra för
mig, då sången en gång var mitt största intresse och det fortfarande är det
bästa jag vet. Min chef på städet tipsade mig om en kör som hon är med,
så jag tror jag ska kolla in den på tisdag!

do you know that there's still a chance for you
'cause there's a spark in you.

Hej hej, hemskt mycket hej!
Ledig helg är kanske det mest njutningsfulla jag kan komma på
just nu. För tillfället befinner jag mig i Vännäs hos min kära vän
Soffe, det vankas nämligen Twilight-maraton här i afton.
Och jag är ju inte sen att haka på en helkväll med Edward, ohnej.

Förutom det har jag hunnit med en kass utekväll, ibland funkar det
bara inte. Ibland vill man bara ligga i soffan och äta chips.
En slapp tv-dag och Sandras dansuppvisning har jag också hunnit med.
Som sagt, ledig helg is the shizzle.

Andra advent idag också, kan vara dags att få upp den där stjärnan snart.
Puss!

weheartit. ♥

Från början var jag mest ledsen. Ledsen för att du visat dig vara exakt
likadan som alla andra jag träffat. Jag trodde att du var den bästa jag
haft turen att stöta på, att jag för en gångs skull hittat det jag förtjänar.
Jag har alltid trott gott om människor, kanske är jag en aning naiv men
att skenet kunde bedra så mycket, det trodde jag aldrig.

Jag blir fortfarande ledsen ibland, när jag mot min vilja släpper fram det.
Men mest känner jag bara ilska. Det väller upp och slår ut all ledsenhet
för jag förstår inte varför jag skulle spilla några tårar på dig.
Jag förstår överhuvudtaget inte hur man kan behandla en människa på det
sätt som du gjort. En stund av kärlek, närhet, ömhet var allt du gav,



men det räcker inte.

Tjillevippen. Jag sitter här på golvet i min vanliga mundering,
mjukisbyxor, tjocksockar och Matt's gamla tröja och är äcklig
i håret. Egentligen tänkte jag gå och träna men efter att jag övat
på dopsångerna i typ en kvart och blivit helt utmattad av det så
beslutade jag mig för att skippa löpbandet. En promenad kanske jag
orkar med istället. Ikväll ska jag till Nina och baka tårta, vi vet inte varför,
men det är ju gott. Och mysigt. Det är som en ständig myskänsla i Ninas
lägenhet. Om 2 dagar åker hon till Egypten i två veckor och jag vet inte hur
jag ska klara mig riktigt, men jag ska iallafall låna hennes badkar när hon är
borta.

Ledig helg är fantastiskt skönt har jag upptäckt. Om det bara kunde hända något
lite spännande så vore ju det roligt, men jag sa för en dryg månad sedan att jag
ville vara ensam och att ingenting skulle vara dramatiskt på ett tag och den önskan
har ju tydligen slagit in. Börjar bli lite tråkigt nu.

Nu ska jag fortsätta öva på mina sånger.

Japp, som ni kan se är jag inne i ett träningsstim igen. De kommer och går
men nu jäklar ska jag vara fit som fasen till jul. Idag är det torsdag och jag
har hunnit med 4 träningspass so far. Nu tror jag det blir vila ett tag,
har hört att det är då musklerna byggs upp.. Tycker mig iallafall märka
resultat, jag orkar mycket mer och flyger nu upp och ner på hög låda.
Viktigt att notera. Kul är det iallafall och om det inte var för att kroppen
behöver vila och återhämta sig ibland så skulle jag lätt kunna köra 3 pass
om dagen, hehe.

Om ett par timmar är det dags för veckan första arbetspass så nu ska jag
ta och duscha bort ett par kilo svett och sen blir det diskning och städning
för hela slanten. Ska bära ner de sista flyttlådorna som har stått i vardags-
rummet sen i april också. Är så himla sugen på att köpa en massa mysiga
grejer till lägenheten, synd bara att min ekonomi inte klarar av så mycket..

Idag känns som en bra dag.

Jag vet inte om jag saknar dig eller om jag bara saknar någon.

Det är lustigt egentligen. Hur saker och ting aldrig blir som man tänkt sig
fastän man egentligen haft det på känn hela tiden. För varför skulle någonting vara
annorlunda den här gången? Bara för att det verkade hoppfullt så betyder inte det
att det räcker hela vägen.

Jag behöver bara lite flyt nu.

Det pågår så mycket tankeverksamhet i mig just nu att jag bara vill lägga mig
ner på golvet och.. inte tänka. Och det finns så mycket jag vill skriva men ingenting
som kommer ut. Hur vet man vad man borde göra? Should I stay or should I go?
Kan ingen bara bestämma åt mig? Jag är trött. Och jag vill så många olika grejer
samtidigt men måste bestämma mig. Ibland saknar jag den här tiden för två år
sedan, då allting var så bekymmerslöst.

Nej, det här gav ju ungefär ingenting. Jag ska sova på saken och imorgon ska jag
vara skitpigg på jobbet. Jag återkommer så snart jag har nåt intressant att förtälja.

Bajs på mig som inte kan hålla den här bloggen levande.
Jag skyller återigen på att jag inte lever ett särskilt spännande liv.
Eller är jag för upptagen med allt spännande som sker att jag inte
hinner uppdatera? Heeeehe, vi kan ju låtsas som att det sista stämmer.

Nämen allvarligt talat, jag har ju värsta äventyret som börjar imorgon.
Äntligen, äntligen, äntligen är det dags för mig och Sandra att dra till
Turkiet! Jag är typ helt darrig i händerna av tagg och längtan.
Har även fått höra att temperaturen därnere ligger kring 45 grader,
såattee jag kanske inte blir så brun ändå eftersom jag lär vara tvungen
att vistas antingen i vatten eller under ett parasoll 90% av tiden.
Nej, jag ska härda. Vårt första äventyr på den här resan är att uppsöka
en hamam och bli av med tusen lager hud och skit. Sen ska vi vara helt
fresh och redo för pressandet. Ja, vi har flera liter solskyddscréme med oss.

Idag har jag packat också. Det är lustigt det där, för två veckor sedan kunde
jag knappt vänta efter att få börja packa och sen slutar det ändå med att jag
panikpackar sista dagen. Att packa lätt är ju inte heller min starka sida.
Har typ tagit med mig 17 linnen ungefär, men jag räknar med att svettas ner
ungefär 3 stycken om dagen. Så det är lite av en förbrukningsvara.

Till sist vill jag bara säga att det här kommer bli grymt.
Jag har fått cirkus en miljon förmaningar och varningar om allt som
kan hända oss. Men vi kommer klara oss fint, det vet jag.

På återseende raringar!

För tillfället tänker jag mest bara på vita sandstränder
och saltstänk i håret. Långa nätter och soliga dagar.
12 dagar kvar till turkeyburkey!

Jag behöver det här. Jag längtar sönder.

En ledig onsdag beyder spex på tisdagsrex.
Eller ska jag vara helt ärlig har väl även en och annan jobbonsdag
betytt tisdagsrex också. Det är ju sommar (eller?) och jag är inte den
som låter mina ben vila från ett dansgolv mitt i veckan. Så nu kör vi.
Jag har kanske inte världens vildaste förfest här. Faktum är att jag är ensam,
med några cider i kylskåpet och musik på hög volym. Mina bundsförvanter
Sandra och Tess jobbar nämligen någon timme till. Men jag dansar ändå.
Jag har åtminstone gott om tid att välja kläder för kvällen. Och detta, mina vänner,
är ett helvetiskt litet projekt varenda gång. För det första så har jag ungefär noll
partykläder. Jo, det är sant. Jag må ha mycket kläder men ingenting som är kul.
Och för det andra så är det så fruktansvärt, olidligt, kopiöst varmt på denna nattklubb
att man måste välja kläder med så lite tyg som möjligt för att ens överleva.
Så, det blir inte så mycket snyggt ändå. Tror att jag kommit fram till ett beslut för
kvällen och det ser mer ut som att jag är påväg till beachen. Men det får duga.
I vinter får jag typ köra på shorts och täckbyxor över, haha.

Nej men nu ringde min kära Sandra och sa att hon slutat så nu drar jag min
lilla partyrumpa hem till henne istället! Rock on.

Hej hej hej. Här sitter jag och väntar på en favorit, nämligen Nina.
Ikväll ska vi spendera lite kvalitetstid med varann, titta på film och
äta. Det är sånt vi gör bäst. Dansa är vi också bra på, men det är
nåt särskilt med mig och Nina. Vi är båda två fyllda av så oändligt
många känslor och stormar, men vi behöver inte alltid säga något.
Det är så tryggt med Nina för man kan bara sitta där och man vet att hon
förstår. Jag tror aldrig jag träffat en människa som är så vuxen.
Hon är som en storasyster fastän hon är 2 år yngre än mig. Och jag tror
inte att jag älskat en människa så snabbt som Nina.
Hon är fantastisk på alla sätt.

Nej, jag är inte naken, jag har faktiskt en skitfin klänning på mig.

Kolla här, två inlägg på typ en vecka! I'm making progress.
Nämen sanningen är att jag egentligen vill skriva hur mycket som
helst men det passar sig inte här. Inte nånstans faktiskt och det gör
mig smått galen så därför gör jag som jag alltid gör och skriver i gåtor.

Alltså ärligt talat, hur kan man ens? Jag trodde att det var mer än såhär.
Vad gör jag för fel? Varför blir det alltid såhär? Jag vill inte verka självgod
eller så, men jag är fan en bra tjej. Är det det som är problemet eller vad?
Den här veckan har jag saknat Skottland nåt så inåthelvete, jag saknar
Matt och hur lätt allting var då. Ingen oro, inga spel, bara en hand som
alltid ville hålla i min. Det funkar inte i den här stan. Jag är less.

Sen tänkte jag klaga på en grej till. (Förra inlägget var ju faktiskt bara solsken
och gröna ängar, så jag får lov att gnälla lite nu)
Min kropp. Den håller allvarligt talat på att ge vika. Inte nog med att mina knän
gråter efter en dag på jobbet så har jag idag fått skitont i min gamla
armbågsfraktur. Alltså min armbåge som jag bröt för 6 år sedan. Hur är detta ens
möjligt? Och vad har jag gjort? Hela gårdagen spenderades i medvetslöst tillstånd.
Nej, det slutar inte där. Jag har så ont i ryggen och axlarna att jag knappt kan lyfta
min högra arm. Att ta av en tröja är världens pärs. Dessutom har jag nackspärr.

Vem är jag ens?

Nämen hej, bara sådär en och en halv månad senare.
Det är sommar i min stad och jag mår bra. Jag vill aldrig att det ska
ta slut. Jag vill inte behöva leta upp höstjackan och stänga fönsterna.
Det är bra nu. Det är långa nätter och trötta mornar på jobbet, myggbett
överallt och bikinilinjer som blir lite skarpare för varje dag.
Det är grillning med Familjen, cider på balkongen, fladder i magen,
glass på stan och musik på hög volym. Det är sommar.
Och jag önskar att den räckte bara lite längre. Eller föralltid.

Det är tvåhundra grader i min lägenhet men det gör ingenting.
Jag sjunger till alla mina favoritlåtar och minns att det är det bästa jag vet.
Jag har guaccamole i kylen och det är det godaste som finns.
Total lycka är när konsum säljer jordgubbar för 15 kronor.

Det här blev fasen ett flummigt inlägg, jag skyller på solsting eller nåt.
Nu ska jag iväg till gymmet som jag inte sett på pinsamt länge.
puss!

Det här är jag och min bästa vän. Syster. Hjärta. Liv.
För ungefär tusen år sedan (actual time, typ 6 år) sedan så hittade jag
en fantastisk liten människa på en liten poesisajt. Hon var söt och skrev
helt fantastiska saker. Jag ville bli hennes vän. Jag blev hennes vän.
Bästa vän. Saknade henne den mesta tiden då några hundratals mil
skilde oss åt, så jag flyttade till Skottland där hon fanns.
Den första människan jag delat lägenhet med. Tryggheten att hon alltid fanns
där. Pussade mig på pannan när jag var ledsen. Skrattade med mig när
jag var glad. Älskade mig fastän jag gjorde dumma saker ibland.
Lyssnade fast jag inte sa något.

Vi har spenderat mer tid ifrån varann än tillsammans, men trots det
så vet vi alltid vart vi har varann. Alltid här. Precis mitt i hjärtat.
Det finns så mycket kärlek. Hon är den vackraste människan jag vet.
Imorgon ska jag krama henne för första gången på över ett år.


Emeli, jag älskar dig.